igår funderade jag över minna vänner. En del som jag umgås med enbart för att inte vara ensam, en del som sviker och får mig att må dåligt för att sedan bete sig som om allt var som vanligt, och en del finns alltid här för mig för att dela hemligheter såsom smärta och glädje.

    Hur kul är det igentligen att vara ensam i skolan? De "kompisar" jag har i klassen är de som jag diskutarar helgens sedda filmer med, men jag skulle aldrig ens drömma om att prata om något djupare, eller berätta minna hemligheter för dem. Varför är det så igentligen? För att jag inte vill att de ska komma nära mitt liv och jag litar inte på dem.

   De som sviker då? Ska man verkligen ens bry sig om sånna personer? Det är ju ungefär lika vansinnigt som att vara kvar i ett förhållande där man blir misshandlad...

   Och så finns det såklart de bästa. De som jag litar på, och de litar på mig. De som man kan prata med allt om, ha kul tillsammans med och bråka riktigt våldsamt med, för att i nästa stund glömma den tråkiga historian och bli sams igen.

    När jag funderade över detta så kom en ny fråga upp; Vad är en riktig vän? eller kanske ännu enklare; Vad är en falsk vän?

    De vännerna i de två första kategorierna är falska vänner, och med den tanken drog jag slutsatsen att alla minna vänner är underbara, för de falska vännerna borde inte ens räknas som vänner.

   Slutligen vill jag säga till minna vänner att jag är glad att ni finns här varje dag, jag älskar er!! Ni vet vilka ni är <3 ;)